Kommer ingen vart i livet, vet inte vad ja vill, eller vart ja vill.
Känner mej så ensam och patetisk, har tappat nästan all kontakt med gammla vänner sen dom skaffade hus, man och barn, själv trampar man bara runt i samma spår.
Sen skäms jag för att ringa dom och gråta, eftersom det e samma saker dom hört i urminnestider, ett evigt ältande... så jag sitter i mitt svarta hörn och gråter ensam.
Igår fick ja nån jävla panik ångest attack på cykeln på väg till jobbet, bara grät och grät medans jag cyklade till jobbet, vilket jävla stolpskott man är.
Va äre för fel på mej? Va i helvete ska det va så svårt att uppskatta livet?
Att man är både frisk och kry, har alla sinnen och kroppsdelar kvar.
Världen ligger för mina fötter men jag tar inte vara på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar